IT&Telekom­företagens miljö- och hållbarhetsarbete

 

Vad är Hållbar IT?

Idag används uttrycket ”Grön IT” mer sällan, istället pratar vi snarare om Hållbar IT som förutom miljöaspekten också omfattar socialt och ekonomiskt ansvarstagande.

Grön IT var ett initiativ från IT-branschen, och handlar både om minskad miljöpåverkan från själva användandet av IT-hårdvara och minskad miljöpåverkan genom att optimera och även ersätta miljökrävande processer med IT-tjänster.
Enligt EU-kommissionen härrör omkring 1,75 % av koldioxidutsläppen i Europa från användningen av IT- och telekomrelaterade produkter när tjänster tillhandahålls. Produktionen av IT och telekomutrustning och hemelektronik står för ytterligare 0,25 % av koldioxidutsläppen. I takt med att användningen av IT- och telekom växer världen över ökar också energiförbrukningen.

Övriga sektorer inom ekonomin och samhället står för de återstående 98 % av koldioxidutsläppen. Det finns en mängd innovativa IT- och telekomlösningar som minskar miljöbelastningen inom en rad områden i samhället. Lösningar för att ersätta fysiska resor, effektivisera och optimera transporter och möten, samt styra och reglera processer inom industrin och inom boende och byggande. Här väntas IT- och telekom i störst utsträckning kunna bidra till minskade utsläpp. Enligt kommissionen med åtminstone 15 % fram till år 2020.
Branschen står inför den stora utmaningen att kommunicera dessa lösningar till kunder och beslutsfattare inom både det privata och det offentliga. Vi ska påvisa förbättringar som resulterar i lägre kostnader, bättre miljönytta och en högre livskvalitet.

Energi och energieffektivitet

Energi och energieffektivitet utgör en viktig del av IT- och telekomprodukters miljöbelastning. Enligt beräkningar från KTH står ICT sektorn för ca 3 % av de globala koldioxidutsläppen om man ser på hela livscykeln (tillverkning, drift, underhåll och avveckling/återvinning). Som en jämförelse kan man nämna att det kommersiella flygets bränsleförbrukning står för ca 2 % av de globala koldioxidutsläppen (Gods och militärflygets bränsleförbrukning samt resten av livscykeln oräknad). En stor del av IT sektorns miljöbelastning beror på elförbrukningen under själva driftsfasen.

Finns det lagstiftning som ställer krav på IT-och telekomprodukternas energiförbrukning och energieffektivitet?

EU:s ekodesigndirektiv har minimikrav där man preciserar olika produkters högsta tillåtna energiförbrukning. Det finns krav beträffande TV, stand-by förbrukning, enkla digitalboxar och externa nätaggregat. Flera nya produktkategorier kommer att läggas till under de närmaste åren.

Finns det frivilliga åtgärder som leder till mer effektiva IT- och telekomprodukter eller miljöer såsom datahallar?

Ja, det finns ett relativt stort antal frivilliga initiativ. Inom EU har det tagit fram en sk ”Code of Conduct” (CoC) för bland annat bredbandskommunikationsutrustning, digitalboxar och datahallar. Läs mer på Kommissionens webbplats.

Vidare finns det en s.k. Voluntary Agreement (VA) mellan EU och IT- och telekomindustrin avseende laddare för mobiltelefoner samt för skrivarprodukter.

Standardiserings­organisationer såsom ETSI (för telekomsektorn) skriver numera också standarder gällande energiförbrukning. (Läs mer under Miljölagstiftning).

”GreenGrid” är ett annat icke-vinstdrivande initiativ på global nivå mellan det privata och offentliga för att öka resurseffektiviteten i bland annat datahallar.

Energieffektivitetsmärkningen ”Energy Star”, vad är det?

ENERGY STAR® är en amerikansk energieffektivitetsmärkning som har funnits sedan 1992. Bakom märkningen står den amerikanska energimyndigheten och deras motsvarighet till det svenska Naturvårdsverket (Environmental Protection Agency, EPA). Målet är att minska energiförbrukningen för produkter och samtidigt ge konsumenten kostnadsbesparingar.
Mer information hittar du på energystar.gov
I Europa finns motsvarigheten ENERGY STAR Europe sedan 1999. Läs mer om detta på eu-energystar.org.

Kemiska ämnen och material

Information om varors innehåll av kemiska ämnen syftar till att skapa förutsättningar för riskminskning genom att alla produktions- och hanteringsled får tillräcklig information för att kunna bidra till utveckling av produkter i enlighet med miljöbalken och i linje med miljökvalitetsmålet ”giftfri miljö”. Tillverkare av produkter och tjänster är ansvariga för att möta all tillämplig lagstiftning. Beträffande produkter avses bland annat krav på produktens elektriska säkerhet, elektromagnetisk kompatibilitet (EMC), anslutning till telenätet, kemiskt innehåll m.m.

Hur har branschen arbetat, och arbetar, med att fasa ut farliga ämnen ur sina produkter?

Seden mitten av 90-talet har de flesta medlems­företag slutat att använda flamskyddsmedel tillhörande familjerna PBB och PBDE – ämnen som EU sedan förbjöd 2006 via det sk RoHS-direktivet (läs mer under Miljölagstiftning). Andra ämnen som branschen fasat ut är bly, kvicksilver och kadmium i batterier, samt vissa klorparaffiner. Sedan 2010 pågår även en aktiv utfasning av kvicksilver i platta skärmar (både i bärbara datorer samt i TV-apparater). Många företag söker nu intensivt efter bra alternativ till ftalater (mjukgörare). En del företag har även beslutat att minska sin användning av PVC i både produkter och förpackningsmaterial.

Varför byter man inte bara ut de ämnen som fortfarande kan anses som farliga för miljön?

När kemiska ämnen ska bytas ut eller ersättas krävs det stor försiktighet då det nya ämnet, substitutet, kanske bara är bristfälligt undersökt vad gäller dess miljöegenskaper. Att introducera nya ämnen kräver med andra ord omfattande utredningar. Vidare måste substitutens tekniska egenskaper vara minst lika goda som dem de ska ersätta.

Vilka ämnen utreds av lagstiftaren för tillfället?

Främst gäller det kemiska ämnen på kandidatlistan till EUs kemikalieförordning REACH. Dessa kan man hitta på echa.europa.eu.
(Läs mer under Lagstiftning)

Hur ska kunder veta vad som är farligt och inte farligt?

Den absoluta majoriteten av kemiska ämnen i IT- och telekomprodukter är kemiskt bundna i produkternas olika delar, t ex i dess plaster och utgör därför inte någon risk vid avsedd användning. För detta har tillverkaren ett lagligt produktansvar. Risker för människa och miljö kan föreligga om avfallet från dessa produkter inte behandlas enligt gällande föreskrifter.
Branschen har också en standardiserad och internationell miljödeklaration för att kommunicera miljöinformation gällande produkters innehåll och påverkan. Läs mer om denna på ecma-international.org.

Vad är kemikalieskatten?

Kemikalieskatten är en punktskatt som infördes den 1 juli 2017 på hemelektronik och vitvaror som säljs i Sverige, se ytterligare info på Skatteverkets webbplats. Syftet med skatten är att uppmuntra leverantörer att använda mindre miljöskadliga flamskyddsmedel. IT&Telekom­företagen och ett antal andra bransch­organisationer har framfört kritik mot hur skatten utformats, se kemikalieskatten.se.

Miljölagstiftning

Den svenska miljölagstiftningen är huvudsakligen samlad i miljöbalken, men även andra lagar har betydelse inom miljöområdet. Dessutom påverkar EUs miljöbestämmelser oss i Sverige.

Vad styr miljölagstiftningen inom EU just nu?

Miljöfrågor har under de senaste åren fått ett allt större utrymme i den politiska debatten. Genom att klimatfrågan tagits upp på en mer allmän agenda så diskuteras miljö inom det vidare begreppet ”hållbar utveckling” som omfattar miljö, ekonomi och sociala frågor.
Styrande för lagstiftningen är FN:s 17 mål för hållbar utveckling

Inom ramen för resurseffektivitet får energiförbrukning och energieffektivitet en stor roll både som strategisk aspekt (tillgång till energi) och för att klara EU:s klimatåtagande gällande koldioxidutsläpp.. Fokus kommer därför att sättas på produkters energiförbrukning, vilket så småningom kan resultera i krav inom ramen för EU:s ekodesigndirektiv. Man har också identifierat ett behov av att förbättra graden av återvinning av använda produkter för att säkerställa framtida tillgång till råmaterial.

Hur ser miljölagstiftningen ut gällande produkter inom EU?

Produktrelaterad miljölagstiftning kan baseras på två olika kapitel i EU-fördraget.
Kapitlet om ”Tillnärmning av lagstiftning”, artikel 114 (tidigare artikel 95), vilket innebär att länderna måste anpassa sin nationella lagstiftning så att den stämmer överens med motsvarande EU-lagstiftningsinstrumentet. Detta kallas för ”totalharmonisering” i syfte att skapa en fungerande inre marknad;
Kapitlet om ”Miljö”, artikel 192 (tidigare artikel 175), där EU:s krav är minimikrav, och där medlemsländerna har rätt att ställa högre krav nationellt.

Vilket kapitel som används framgår i inledningen av själva lagtexten.

Inom EU ges kraven i form av ”direktiv” eller ”förordning” och där ett direktiv anger vilket eller vilka krav som medlemsländerna ska införliva i sin nationella lagstiftning. Länderna kan sedan göra det på sitt eget sätt för att passa in i respektive lagstiftningsmodell. Detta ger en viss risk för små avvikelser eftersom man kan använda olika sorters vokabulär. De flesta produktlagstiftningkrav formuleras såsom direktiv. En förordning däremot har en s.k. direktverkan i medlemsstaten och ska antas i sin befintliga form utan ändringar.

Vilka miljörelaterade lagstiftningskrav ställs på IT- och telekomprodukter inom EU?

Först och främst kan miljökrav på IT- och telekomrelaterade produkter delas in i tre kategorier såsom:
• Ekodesignkrav
• Förbud mot användning av vissa farliga substanser
• Producentansvar (återvinning)

Inom EU finns sedan specifika direktiv inom alla dessa tre områden:
Ramdirektivet om ekodesign (ErP, direktiv 2009/125/EG): Ekodesigndirektivet är ett ramdirektiv där produktkrav för olika kategorier av produkter ställs i form av olika ”genomförandeåtgärder” vilka i sin tur publiceras som förordningar. Arbete pågår kontinuerligt med att undersöka ifall det finns behov av lagstiftning inom olika produktgrupper. Dessa produktgrupper identifieras i ett särskilt arbetsprogram. De flesta förordningar som hittills tagits fram har endast innehållit krav på maximalt tillåten effektförbrukning i viloläge och/eller användningsläge. Diskussioner pågår om att även föra in krav som förenklar återvinningsprocessen, för att på så sätt stimulera en ”cirkulär ekonomi” där elektronikskrot blir till råmaterial för nästa generation produkter.
• Det reviderade direktivet om farliga substanser – ”RoHS2”, direktiv 2011/65/EU, tillämpas sedan januari 2013. Direktivet har infört krav på tillverkardeklaration, CE-märkning samt framtagande av teknisk dokumentation som bevis på uppfyllande.
• För användningen av kemiska substanser direkt och i varor gäller också förordning 1907/2006 (REACH). REACH innehåller informationskrav, tillståndskrav och förbud mot användning av vissa kemikalier.
• Direktiv om elektronikavfall (direktiv 2002/96/EG – kallas för WEEE); det reviderade direktivet (”WEEE2”, direktiv 2012/19/EU).
• Förpackningsdirektivet 94/62/EC ställer krav på förpackningar och deras återvinning.
• Batteriinsamlingen inom EU styrs av EG-direktiv 2006/66/EG. I Sverige införlivades direktivet genom en ny svensk batteriförordning som trädde i kraft den 1 januari 2009. För mer info om batteridirektivet, se naturvardsverket.se
Av ovan nämnda lagstiftningskrav är WEEE ett s.k. minimidirektiv. Batteridirektivet är till viss del totalharmoniserat (kapitlet om produktkrav och fri rörlighet), men är i övrigt ett minimidirektiv. Övriga direktiv (ErP, RoHS2, förpackningsdirektivet) är totalharmoniserande för att säkerställa produkters fria rörlighet inom EU. REACH är en förordning och har en direktverkan i enskilda medlemsstater utan att behöva införlivas i nationell lagstiftning först.

Förutom de produktrelaterade direktiven finns också ett direktiv om ”energieffektivitet”, direktiv 2012/27/EU, publicerat i oktober 2012. Avsikten med direktivet är att minska EU’s energiförbrukning med 20% fram till 2020 jämfört med ”business as usual”. Direktivet specificerar bland annat krav på energibesparingar hos energileverantörerna, tillhandahållande av avancerade energimätare, offentlig upphandling, energirenovering av offentliga byggnader, samt tillhandahållande av energibesiktningar. Dessa energibesiktningar skall erbjudas till små- och medelstora företag (SME). För företag som inte är SME blir energibesiktningar obligatoriska vilket beskrivs i lagen om energikartläggning i stora företag, EKL. En första besiktning skulle rapporteras in under våren 2017 för att därefter genomföras minst vart 4:e år. Detaljerad information fås av Energimyndigheten.

Lagen om hållbarhetsredovisning:
2016 gjordes en ändring i årsredovisningslagen då krav på obligatorisk hållbarhetsredovisning lades till. Detta omfattar många av IT och Telekom­företagens medlemmar. En obligatorisk redovisning av stora företags arbete med hållbarhetsfrågor ska innehålla de icke-finansiella upplysningar som behövs för förståelsen av företagets utveckling, ställning, resultat och konsekvenserna av dess verksamhet. Rapporten ska minst innehålla information om miljö, personal och sociala förhållanden, respekt för mänskliga rättigheter och korruption. Första året redovisningen ska tas fram är för verksamhetsåret 2017.

Hur får jag reda på de exakta miljökraven för min produkt i Sverige och utomlands?

I Sverige har Energimyndigheten,Kemikalieinspektionen samt Naturvårdsverket detaljerad information om vilka krav som ställs.

Kommerskollegium kan också ge hjälp gällande vilka krav som ställs i andra länder.

För globala krav kan man också få hjälp av världshandels­organisationen WTOs förteckning över sina medlemmars kontaktpunkter för information gällande nationella tekniska regler.

Vilken roll har standardiseringen inom miljöområdet?

Standarder kan delas upp i dels tekniska standarder, dels ledningssystemstandarder.
• En teknisk standard kan kort beskrivas som ett dokument, överenskommet i ett öppet, erkänt standardiseringsorgan, innehållande tekniska kriterier såsom kravnivåer och mätmetoder och den har en mycket viktig roll att spela. Detta då standardiseringen har varit eftersatt inom miljöområdet i jämförelse med många andra områden. Men, genom de senaste årens ökade lagstiftningskrav, och ett större fokus från kundsidan på miljöaspekter, så har de internationella standardiseringsorganen nu etablerat program för att inkludera miljöaspekter i sin standardiseringsverksamhet. Inom ramen för denna verksamhet ligger nu ett stort fokus på energieffektivitet och livscykelanalyser.
• En s.k. mätmetodstandard behövs för att kunna verifiera och säkerställa specifika tekniska parametrar. Standarder med tekniska kravnivåer ger kända och globalt överenskomna prestandanivåer och öppnar upp för en rättvis konkurrens.
• Den nya standarden för RoHS2, EN 50581:2012, utgör en annan variant av tekniska standarder. Den beskriver den tekniska dokumentation som behöver tas fram för att man skall anses uppfylla direktivets väsentliga krav.
• När man vill ge en mer fullständig bild av en produkts, eller ett systems, totala miljöpåverkan behövs standarder för s k livscykelanalys. Dessa definierar beräkningsmetoder ur ett livscykelperspektiv. Arbete pågår i internationella standardiseringsorgan för att skapa beräkningsmetoder för att jämföra två likvärdiga system med varandra, t ex för att se vilken förbättring ur miljösynpunkt som kan fås via lösningar baserade på IT- och telekom jämfört med mer traditionella lösningar. Det kan gälla t ex hur klimatpåverkan ser ut vid ett virtuellt web-sammanträde jämfört med ett fysiskt sammanträde.
• En ledningssystemstandard beskriver arbetssätt inom sina respektive områden. Förutom den allmänna kvalitetsstandarden ISO 9001 och miljöledningssystemet ISO 14001 kommer det nu fram nya ledningsstandarder inom olika specifika områden. Ett exempel är inom CSR-området (läs mer under ”Sociala krav”). De flesta av dessa ledningssystemstandarder är associerade med certifiering, även om vissa inte lämpar sig för certifiering på grund av sin natur (t ex ISO:s CSR-standard ISO 26000 som är en s k vägledande standard). EUs lagstiftning ställer inga krav på ledningssystem utan användningen av dessa är en sak mellan marknadens aktörer.
• En branschspecifik ledningssystemstandard för IT-branschen lanserades 2013, ”SS895400 Ledningssystem för Hållbar IT”. Standarden kan både användas tillsammans med ett redan implementerat system enligt t ex ISO14001 eller fungera som ett fristående ledningssystem för de företag som inte redan har ett. Fokus ligger på vägledning kring hur man drar nytta av den positiva miljönyttan av att använda IT i sitt miljöarbete samtidigt som man tar ansvar för den negativa påverkan användandet av IT orsakar.

Miljökrav i offentlig upphandling

Europeiska kommissionen har definierat miljöanpassad offentlig upphandling som ett förfarande för de offentliga myndigheternas upphandling av varor, tjänster och arbeten med lägre miljöpåverkan över hela livscykeln, jämfört med varor, tjänster och arbeten med samma primärfunktion som annars skulle ha upphandlats.

Vad är IT&Telekom­företagens medlemmars uppfattning om att kunderna ställer miljökrav?

I grunden mycket positiv. Den absoluta majoriteten av medlems­företagen har sedan lång tid miljöanpassat sina produkter och tjänster långt utöver gällande lagstiftning. Miljöanpassad upphandling ger företagen möjligheter till belöning för sina insatser genom ökad försäljning samtidigt som belastningen på miljön minskar.

Vilka är de vanligaste miljökraven som kunderna ställer?

I princip alla kunder ställer krav på produkternas energieffektivitet. Mycket vanliga krav är att IT-produkter ska möta de senaste kraven enligt ”ENERGY STAR”. Men även EUs Code of Conduct för mobiltelefoner samt tillhörande laddare.

Andra vanliga förekommande krav gäller produktens ljudnivå, samt krav gällande kemiskt innehåll (t ex att vissa flamskyddsmedel inte får förekomma).
Se mer under avsnittet ”Kemiska ämnen och material”.

Får kunderna ställa vilka miljökrav som helst?

Vid privat upphandling finns det inga begränsningar. Vid offentlig upphandling måste dock de grundläggande principerna enligt Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) beaktas. Där framgår bl.a. att miljökrav måste vara kopplade till själva föremålet för upphandlingen. Det innebär att om man avser att köpa t.ex. en skrivare, kan man inte ställa miljökrav på hur denna transporteras till kunden.

Vilka dokument levererar IT- och telekom­företagens medlemmar till sina kunder som underlag för att kunna ta miljömedvetna inköpsbeslut?

I princip är det fyra olika typer av dokument och vid offentlig upphandling skall samtliga dessa nedanstående verifikat accepteras som likvärdiga för att ett visst miljökrav ska betraktas som uppfyllt.
• branschens egen miljödeklaration enligt ECMA-370 (The Eco Declaration) som sedan 2006 är en internationell standard och finns för gratis nedladdning på ecma-international.org.
• miljömärkningscertifikat genom t ex EU blomman, tyska Blå Ängeln, nordiska Svanen samt TCO
• företagsinterna/-specifika miljödeklarationer
• s.k. leverantörsförsäkran – ett av leverantören signerat dokument om hur ett viss krav uppfylls.

Får man vid offentlig upphandling efterfråga om offererade produkter möter samtliga ingående krav tillhörande ett visst miljömärke?

Man får endast använda de krav som uppfyller villkoren enligt Lagen om Offentlig Upphandling (LoU). Det ankommer därför på den upphandlande myndigheten att noga undersöka vilka miljömärkningsprinciper som är lämpliga.

Får man under ett pågående ramavtal vid förnyad konkurrensutsättning ställa nya miljökrav som inte fanns med i ram­avtalets ursprungliga förfrågningsunderlag?

Nej, detta är inte tillåtet. Däremot kan man vid förnyad konkurrensutsättning, d.v.s. vid själva avropsförfrågan, ge de miljökrav som från en början var utvärderingskrav en högre eller lägre viktning.

Är svenska Upphandlingsmyndighetens kriterier lämpliga att använda vid upphandling?

De flesta krav lämpar sig väl vid offentlig upphandling då kriterierna har tagits fram i samråd med aktuella intressenter inom både det privata och det offentliga.

Är det viktigt att upphandlaren följer upp att kraven är uppfyllda beträffande levererade produkter?

Ja, detta är ett villkor enligt LOU:s princip om likabehandling.

Kan miljökrav utgöra tekniska handelshinder?

Vår uppfattning är att om miljökrav går längre än EUs harmoniserade direktiv och förordningar, så kan detta inkräkta på kravet avseende varors fria rörlighet inom den Europeiska gemenskapen.
Läs mer i Konkurrensverkets skrift ”Miljöhänsyn och sociala hänsyn i offentlig upphandling” (sidan 30 och 37) från 2011, samt i Kommerskollegiums skrift från november 2011 ”Inremarknadsguide för kommuner” (se särskilt checklista på s. 15).

Är offentlig sektor i Sverige bra på att ställa miljökrav vid upphandlingar?

Miljökrav har i Sverige ställts i mer än 10 år tillbaka. Tillsammans med bl a Danmark, Finland, England, Holland, Tyskland och Österrike tillhör Sverige ett av de främsta länderna i Europa. Naturvårdsverket har stämt av hur den offentliga sektorn tar miljöhänsyn vid offentlig upphandling.

Även om miljöanpassad upphandling ökar i både Sverige och de flesta europeiska länder, kan vi notera att miljö ofta viktas ganska lågt vid utvärdering av anbuden.

Har EU ställt upp miljökrav för upphandling av IT-och telekomprodukter?

Ja, år 2008 publicerades upphandlingskriterier för tio produktkategorier och då bl a för IT-produkter och kontorspapper. Året efter (2009) tillkom ytterligare åtta produktgrupper (inklusive krav på mobiltelefoner). Drygt 20 medlemsländer (plus Norge och Schweiz) använder nu dessa krav. Ett 10-tal länder, däribland Sverige, har mer långtgående krav.

Var kan jag hitta mer information?

• EU GPP hemsida
• EUs upphandlingskriterier
• Upphandlingsmyndigheten
• EUs databas avseende produkter som möter energisparkraven enligt ENERGY STAR(R)
• The Eco Declaration, miljödeklarationen enligt ECMA International

Miljömärkning

Ett miljömärke är något som kan kommuniceras direkt till kunden och som ger denne en möjlighet att göra miljömedvetna val. Miljömärken såsom EU:s miljömärke, nordiska svanen, tyska blå ängeln, TCO och ENERGY STAR(R) o.s.v. innebär att de 10-25% mest miljöanpassade produkterna och tjänsterna inom ett visst område belönas med ett miljömärke. Miljömärkningskriterier finns för bl a bildskärmar, datorer, skrivare, kopiatorer, återtillverkade tonerkassetter samt för kontorspapper.

Finns det många olika miljömärken för ett och samma produktområde?

Ja. För IT- och telekomprodukter finns det globalt sammantaget ett 70-tal olika miljömärken med varierande kriterier.

Gör detta att det är svårare för kunden och konsumenten att välja?

Ett miljömärke innehåller ett stort antal miljökrav som kan skilja en del åt mellan olika märkningar vilket kan vara förvirrande. Det som är positivt är dock att en konsument som vill välja produkter som är mindre miljöbelastande själv slipper sätta sig in i alla detaljer om de miljöproblem som finns för olika produkter och vilka krav man bör ställa.

Finns det miljömärkta IT- och telekomprodukter?

Ja, men antalet varierar avsevärt, dels mellan olika märken, dels mellan olika produktkategorier. De märkningar som går att hitta på svenska marknaden är Energy Star, TCO Certified, Nordiska Svanen och EU Ecolabel. Mer information går att hitta på:
• www.eu-energystar.org/
• www.tcocertified.se
• www.svanen.nu
• http://ec.europa.eu/environment/ecolabel/

För vem är miljömärkningen mest lämpad?

I första hand för konsumenter som kanske varken har tid eller kompetens att sätta sig in i vad de olika kriterierna faktiskt innebär. Professionella inköpare och upphandlare däremot behöver ofta mer utförlig information, och underliggande material, för att göra en bedömning av produkter. Branschens miljödeklaration (enligt ECMA-370) är ett bra komplement vid dylika jämförelser.

Varför finns det inte fler miljömärken inom IT-området?

IT-produkter tillverkas för en global marknad. På denna arena är antalet miljömärken, bara för en och samma produkt, mycket stort samt att det inom ramen för dessa ställs olika miljökrav. Det är därför inte kostnadseffektivt för industrin att tillhandahålla olika varianter av samma produktmodell som klarar respektive miljömärkes krav.

Producentansvar

Producentansvar innebär att producenter ansvarar för att samla in och ta omhand uttjänta produkter. Producent­ansvaret är ett politiskt styrmedel för att uppnå miljömålen. Tanken är att det ska motivera producenter att ta fram produkter som är mer resurssnåla, lättare att återvinna och inte innehåller miljöfarliga ämnen.

Vad innebär producentansvar för elektriska och elektroniska produkter – d.v.s. IT- och telekomprodukter – och vad ska man som producent göra för att uppfylla kraven?

Enligt förordning (2005:209) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter ska företag som för in, och sätter dylika produkter på den svenska marknaden, anmäla sig och redovisa uppgifter till Naturvårdsverkets EE-register.

Exempel på ytterligare krav som ställs:
• Produkterna ska märkas med den överkorsade soptunnan samt uppgifter som gör att det går att identifiera den ansvariga producenten.
• Producenten ska vara med i ett insamlingssystem (gäller hushållsprodukter; producenter av icke-hushållsprodukter kan ha egna system).
• Ta hand om avfallet från sina produkter.
• Avsätta finansiella garantier (gäller hushållsprodukter).
• Upplysa och samråda

Vad innebär producentansvar för batterier och vad ska man som producent göra för att uppfylla dessa krav?

Batterier kan innehålla ämnen som påverkar vår miljö negativt. Därför är det viktigt att alla batterier samlas in. Sedan den 1 januari 2009 är det producentansvar på batterier i Sverige. Det innebär att producenter ska ta ansvar för att alla batterier som säljs också samlas in och återvinns.
Som producent ska du bl.a. göra följande:
• Anmäla dig och redovisa i Naturvårdsverkets EE och batteriregister
• Märka dina batterier
• Vara med i ett insamlingssystem
• Upplysa och informera

Vad är EE- och Batteriregistret?

EE- och Batteriregistret hos Naturvårdsverket är till för de företag som tillverkar och/eller importerar och säljer elektriska och elektroniska produkter (EE) och/eller batterier i Sverige. Här ska företaget anmäla sig och redovisa efterfrågade uppgifter.

Vem är, inom ramen för producent­ansvaret för elektriska och elektroniska produkter, producent?

Du som tillverkar och säljer elektriska och elektroniska produkter.
• Du som för in och sedan säljer elektriska och elektroniska produkter .
• Du som säljer direkt till en användare i annat land i EU, om det inte finns en producent där som tar emot produkterna (så kallad distansförsäljning)
• EE-registret är även tillgängligt för producenter från andra EU-länder.
Producent är inte du som:
• endast är återförsäljare i Sverige, det vill säga inte tillverkar eller för in produkter själv
• endast är distributör (och inte för in)
• endast lånar, hyr eller leasar ut el-produkter

Källa: naturvårdsverket.se

Vem är, inom ramen för producent­ansvaret för batterier, producent?

Du som tillverkar och säljer eller överlåter batterier i Sverige
• Du som importerar och säljer eller överlåter batterier i Sverige
• EE- och batteriregistret är även tillgängligt för producenter från andra EU-länder.
Producent är inte du som:
• varken tillverkar eller importerar batterier själv, till exempel en återförsäljare av batterier
• lånar, hyr eller leasar ut batterier.
Källa: naturvårdsverket.se

Vad är El-kretsen och hur fungerar det?

El-Kretsen har funnits sedan 2001 och bildades av näringslivet för att omhänderta den elektronik som satts på marknaden. El-Kretsens uppgift är att hjälpa producenter att uppfylla lagstiftningen (förordningen om elektriska och elektroniska produkter, SFS 2005:209, 210 samt batteriförordningen, SFS 2008:834) genom att erbjuda ett rikstäckande insamlingssystem.

Vad innebär Elretur?

Producent­ansvaret för el-avfall infördes i Sverige redan 2001, samtidigt startade Elretur, ett samarbete mellan El-kretsen och kommunerna.

Samarbetet Elretur innebär att kommunerna ordnar bemannade mottagningsstationer, oftast vid återvinningscentraler, där hushållen kostnadsfritt får lämna sitt el-avfall.

El-Kretsen ordnar så att den mottagna uttjänta elektroniken hämtas och transporteras till en av El-Kretsen kontrakterad förbehandlare där förbehandling och återvinning sker på ett miljöriktigt sätt enligt gällande lagar.

Elretur omfattar både elektriska och elektroniska produkter samt bärbara batterier.

I förordningen om producentansvar (2005:209) står 23 § att det ska bedömas tillsammans med kommunerna vad som är ett lämpligt insamlingssystem. Sverige har 290 kommuner och något tusental producenter registrerade, därför är det effektivt att samordna diskussionerna. Läs mer på elkretsen.se.

Finns det andra system än El-Kretsen i Sverige?

Ja, det gör det. Elektronikåtervinning i Sverige Ekonomisk Förening (EÅF) erbjuder elektronik­branschen kompletta återvinningslösningar. Tillsammans med medlemmar, leverantörer och övriga samhället arbetar de för att minimera de miljöeffekter och kostnader som är förknippade med uttjänta elektroniska produkter.

EÅF och El-Kretsen samarbetar och på så sätt täcker båda systemen in Sverige och kan erbjuda en hantering av producent­ansvaret.

Källa: elektronikåtervinning.se

Vilka lagar och regler gäller för insamling av batterier?

Batteriinsamlingen inom EU styrs av EG-direktiv 2006/66/EG. I Sverige införlivades direktivet genom en ny svensk batteriförordning som trädde i kraft den 1 januari 2009.
Följande bestämmelser reglerar producent­ansvaret för batterier:
Förordningen (2008:834) om producentansvar för batterier.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/66/EG om batterier
Den nya förordningen ersatte förordningen (1997:645) om batterier.
Källa: naturvårdsverket.se

Sociala krav (CSR)

Företags sociala ansvarstagande benämns ofta som ”CSR” vilket är en förkortning av engelskans Corporate Social Responsibility. Begreppet omfattar både organisationens interna arbete och det arbete som utförs i extern samverkan, exempelvis med leverantörer och andra i samhället.

Var kan jag se vad företag gör för att ta socialt och etiskt ansvar?

Många företag redovisar öppet sitt hållbarhetsarbete och sitt sociala ansvarstagande, antingen som en del av ordinarie årsredovisning eller i särskilda hållbarhets­rapporter. I de allra flesta fall publiceras dessa på företagens webbplatser.

Vilka är de primära CSR- utmaningarna i IT- och telekom­branschen?

Eftersom branschen i stor utsträckning är global och konkurrensutsatt internationellt handlar många av de sociala utmaningarna i grunden om att samhälls­utvecklingen kommit olika långt i olika delar av världen. Att lagstiftning och efterlevnad av lagar som berör exempelvis miljö eller arbetsrätt inte har samma tradition, eller är lika etablerad i alla länder, innebär en stor utmaning för företag som vill verka på dessa marknader utan att göra eftergifter på sitt eget ansvarstagande. Bristande arbetsmiljö, oreglerad arbetstid, överträdelse av lagar om arbetstid och låga löner är några exempel på brister i det sociala ansvarstagande som fortfarande förekommer på många håll i världen.

Utmaningarna är gemensamma för många företag i IT- och telekom­branschen, inte minst eftersom många företag använder samma underleverantörer av olika komponenter, och företagen arbetar både med egna och gemensamma insatser för att långsiktigt förbättra och förebygga de brister som finns.

I många delar av IT-branschen verkar företagen i en mycket lång kedja av leverantörsled, vilket gör utmaningen att garantera att de sociala kraven efterlevs i varje led av leverantörskedjan än större. Bilden ger ett exempel på hur en leverantörskedja för en vanlig IT-produkt kan se ut. Att garantera socialt ansvarstagande i hela leverantörskedjan är ett komplext och omfattande arbete för företag som kan ha tusentals leverantörer. Särskilt stor är utmaningen att ställa och följa upp krav på de leverantörsled som följer på det första ledet, dvs. underleverantörer till leverantörer.

Hur arbetar IT- och telekom­branschen med socialt ansvar inom sina leverantörsled?

Att garantera socialt ansvarstagande i hela leverantörskedjan är ett komplext och omfattande arbete för företag som kan ha tusentals leverantörer. Särskilt stor är utmaningen att ställa och följa upp krav på de leverantörsled som följer på det första ledet, dvs. underleverantörer till leverantörer.
Företagen i branschen arbetar, både med egna och gemensamma insatser, för att alla led i leverantörskedjan ska efterleva:
• ILO:s kärnkonventioner som behandlar områden som diskriminering, barnarbete, frihet att organisera sig, och tvångsarbete.
• FN:s konvention om barns rättigheter.
• FN:s konvention om mänskliga rättigheter.
• Högt ställda krav på hälsa och säkerhet, miljö, etik, anti-korruption och begränsad användning av så kallade konfliktmineraler.

Exempel på verktyg som används på företagsnivå för att säkra socialt ansvarstagande i leverantörsleden:
• Ledningssystem
• Uppförandekod, med krav på socialt ansvarstagande
• Leverantörsbedömningar
• Riskbedömningar
• System för leverantörs­rapportering av implementation av sociala krav
• Revision och inspektion av utvalda leverantörer
• Åtgärdsplaner vid brist på efterlevnad
• Extern kommunikation om efterlevnaden av sociala krav

Exempel på branschinitiativ för att säkra socialt ansvarstagande i leverantörsleden:
• ”Electronic Industry Citizenship Coalition” (EICC), har utarbetat en gemensam uppförandekod som används av aktörer inom elektronikindustrin.
• JEITA (Japan Electronics and Information Technology Industries Association) arbetar med flera olika initiativ på CSR-området.
• ”CFS-WG” (Japan Conflict-Free Sourcing Working Group)

Görs uppföljning av sociala krav på plats hos leverantörer runt om i världen?

Ja, många företag har interna system för att följa upp det egna hållbarhetsarbetet och kraven på ansvarstagande. IT- och telekom­branschen är positiva till att utvecklingen går mot att alltfler uppföljningar genomförs, även om genomförandet är en stor utmaning för samtliga parter, eftersom de ger bättre möjligheter att tillsammans verka för en bättre situation hos leverantörerna.

EICC erbjuder också arbetssätt och metoder för att genomföra uppföljande revisioner. Läs mer här.

Vilka lagkrav finns på företagens CSR- arbete i Sverige idag?

Idag saknas heltäckande lagstiftning för CSR- området, men det finns ett flertal lagstiftande krav inom dess olika delar, exempelvis gällande organisationers ansvar för hållbarhets­rapportering, diskriminering och anti-korruption.

Vilka lagkrav finns på företagens CSR- arbete inom EU och övriga världen?

På EU-nivå finns lagstiftning kring hållbarhets­rapportering för större företag, som nu implementeras i EU-medlemsländerna inklusive Sverige (direktivet 2014/95/EU). EU arbetar också med ny lagstiftning kring konfliktmineraler.
Sociala och etiska aspekter läggs i allt större utsträckning till inom områden där enbart miljöinformation tidigare har efterfrågats. Ett exempel är kriterier inom ramen för offentlig upphandling där det nya upphandlingsdirektivet har utökat fokus på socialt ansvar.

I länderna utanför EU finns nationell lagstiftning som på olika sätt berör vad som ryms inom begreppet CSR, exempelvis kring arbetsrätt och socialförsäkringar.

Vilka gemensamma krav på arbetsvillkor finns på global nivå?

FNs fackliga organ för arbetslivsfrågor, ILO (International Labour Organization), har utarbetat ett stort antal konventioner inom det arbetsrättsliga området. Av dessa är åtta särskilt viktiga. De benämns kärnkonventioner och utgör en miniminivå för arbetsrätt inom alla stater och för alla arbetstagare globalt. ILOs kärnkonventioner omfattar fyra områden – Föreningsfrihet och organisationsrätt, Tvångsarbete, Diskriminering, Barnarbete – och utgör, tillsammans med FNs barnkonvention och konventionen om mänskliga rättigheter, ofta grunden vid utarbetande av uppförandekoder.
Läs mer om ILO.
Besök ILOs internationella webbplats.
Läs mer om FNs barnkonvention och konventioner för mänskliga rättigheter.

Vika internationella standarder och index kring socialt och etiskt ansvarstagande i företag finns?

Det finns ett flertal, exempelvis:
• ISO 26 000 (publicerad 2010) är en internationell standard för socialt ansvarstagande. Standarden innehåller endast frivilliga riktlinjer (inga regler) och leder därför inte till någon certifiering. Läs mer här.

• Global Reporting Initiative (GRI) publicerade 2006 riktlinjer för redovisning av företags hållbarhetsarbete. Sedan 2016 är denna en standard. Arbetet med riktlinjerna startade under sent 1990-tal och involverade många intressentgrupper, vilket resulterade i att de täcker många skilda områden. Enligt GRI ger riktlinjerna också stöd för genomförande av aktiviteter för att stärka företags och organisationers ekonomiska, sociala och miljörelaterade värden. Läs mer här.

• Global Compact (grundat 2000) är ett initiativ och ett nätverk initierat av FN i syfte att skapa internationella principer kring mänskliga rättigheter, arbetsrättsliga frågor, miljö och korruption riktade till företag. Global Compacts tio grundprinciper grundar sig på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, ILO:s grundläggande konventioner om de mänskliga rättigheterna i arbetslivet, Rio-deklarationen samt FN:s konvention mot korruption. Idag har 8 000 företag från 140 länder, och 4 000 andra samhällsaktörer, valt att på frivillig basis gå med i Global Compact och skriva under på dess principer.

• SA 8000 är en internationell standard, som företag kan certifiera sig mot, i syfte att väga in sociala och etiska konsekvenser av sina aktiviteter i företagens ledningssystem. Läs mer här.

• Dow Jones Sustainability Index är ett instrument ämnat att hjälpa investerare att beakta hållbarhetsfrågor vid val av företag att investera i.

• EcoVadis bedömer leverantörer från över 100 länder och över 150 branscher enligt en egen metod, utifrån företagets policyer, initiativ och resultat inom områden som berör miljö, arbetsrätt, företagspraxis, och leverantörskedja.

Finns en svensk standard för att redovisa sociala krav och hållbarhetsarbete?

Nej. Däremot har Miljöstyrningsrådet tillsammans med Nordiska Ministerrådet, utarbetat CSR-kompassen – ett kostnadsfritt webbaserat verktyg för arbete med sociala krav i leverantörskedjan inom offentlig och privat upphandling. Kompassen har tagits fram av nordiska experter på socialt ansvarstagande, och består av konkreta råd, mallar och goda exempel för hållbara inköp. Läs mer här.

Ingår social och etisk hänsyn i miljömärkningskriterier?

Ja, delvis. Sociala krav ingår exempelvis sedan 2012 i TCO Developments senaste kriterier för hållbarhetsmärkning av bland annat bildskärmar och datorer. Inom EUs miljödirektorat finns ett förslag (2015) att införa sociala krav, och krav kring konfliktmineraler, i EUs reviderade miljökrav för datorer och bildskärmar.

Efterfrågar branschens kunder information om socialt och etiskt ansvarstagande?

Ja, information om socialt arbete och etiskt ansvarstagande efterfrågas både inom offentlig upphandling och vid upphandlingar av privata aktörer.

Följer kunderna upp att de sociala och etiska krav som ställts vid upphandling uppfylls?

Ja, men inte i tillräcklig utsträckning. IT- och telekom­branschen efterfrågar en förbättrad dialog och konstruktiva samarbetsformer kring kravställning och upphandling, med både offentlig och privat sektor, för att bättre kunna leva upp till sociala och etiska krav.
Branschen ser positivt på att uppföljning av sociala krav blir allt vanligare bland offentliga kunder, eftersom uppföljning är en förutsättning för att kraven ska ge långsiktig effekt och konkurrensneutrala upphandlingar.

Vilka organisationer arbetar globalt med CSR-frågor inom elektronikindustrin?

Det finns ett antal internationella samarbeten och nätverk för hållbarhetsarbete i underleverantörsledet, exempelvis:
• Good Electronics (International Network on Human Rights and Sustainability in Electronics)
• GeSI (Global e-Sustainability Initiative)
• The Sustainability Consortium (Science and tools that improve product sustainability)
• EICC, Electronic Industry Citizenship Coalition, är ett frivilligt initiativ som arbetar för en hållbar elektronikindustri. EICC har ett hundratal medlemmar, både leverantörer av elektronik som säljer under sitt eget varumärke samt underleverantörer.
• SOMO (Centre for Research on Multinational Corporations) är en oberoende, icke vinstdrivande organisation som arbetar med alla aspekter av hållbarhet, bland annat genom att undersöka vilken påverkan multinationella företag och deras aktiviteter har på människor och miljö i hela världen.

Vad är EICC/RBA?

Responsible Business Alliance, RBA (fram till oktober 2017 EICC, Electronic Industry Citizenship Coalition), är ett frivilligt initiativ som arbetar för en hållbar elektronikindustri. EICC har ett hundratal medlemmar, både leverantörer av elektronik som säljer under sitt eget varumärke samt underleverantörer. De företag som är medlemmar i RBA förbinder sig att anta desss uppförandekod (Code of Conduct) och aktivt implementera den i sin leverantörskedja (med miniminivån leverantörer i första ledet) genom ett ledningssystem.
RBA är ett industriforum, inte en tredje-parts organisation som verifierar ett företags hållbarhetsarbete.

Vad är JEITA?

JEITA (Japan Electronics and Information Technology Industries Association http://www.jeita.or.jp/) är en japansk bransch­organisation för företag inom elektronik och IT, som arbetar med flera olika initiativ på CSR-området. JEITA är bland annat partner till CFSI (Conflict-Free Sourcing Initiative) och ”Responsible Minerals Trade Working Group”.
Vissa av IT&Telekom­företagens medlemmar med säte i Asien är medlemmar i JEITA och bidrar genom det aktivt till organisationens arbete.

Vad är konfliktmineraler och finns sådana i IT-och telekomprodukter?

De mineraler som är definierade som konfliktmineraler, eftersom en del av brytningen av dem sker i gruvor i konfliktområden (exempelvis de östra provinserna av Demokratiska Republiken Kongo) är coltan, kasserit, guld och wolframit. Ur dessa utvinns metallerna tantal, tenn och wolfram, som tillsammans med guld benämns metaller från konfliktmineraler.

Dessa används i små mängder i många konsumentprodukter särskilt inom bil-, vitvaru-, elektronik-, flyg-/rymd-, förpacknings-, bygg-, belysnings-, maskin- och verktygsindustrin, inom smyckes­branschen, och i IT- och telekomindustrin.

Hur agerar branschen gällande konfliktmineraler?

Företag vill så långt det är möjligt undvika att bidra till konflikter genom att köpa mineraler från konfliktdrabbade områden och högriskområden. Eftersom företagen i IT-branschen verkar i en mycket lång kedja av leverantörsled, är det många led mellan företagen och brytningen av konfliktmineraler vilket gör kravställning och uppföljning komplext. Det branschen framförallt arbetar med, både branschgemensamt och inom företagen, är att förbättra spårbarheten av mineralernas ursprung.

Några exempel på initiativ är:
• CFSI (Conflict-Free Sourcing Initiative) avser att försöka klargöra var de mineraler som förekommer i IT- och telekomprodukter utvinns, bland annat genom ett program för tredjepartsrevision av smältverk som säkerställer att de inte använder konfliktmineraler. De smältverk som klarar revisionen listas på CFSI:s hemsida. Över 200 företag är partners till eller medlemmar i initiativet.
• I USA gäller sedan 2010 en lag (Dodd-Frank Wall Street Reform and Consumer Protection Act H.R. 4173, som blev lag ” Public Law No: 111-203” – del 1502) som ålägger även utländska företag att redovisa om konfliktmineraler har använts i deras produkter. Utvecklingen och kravställningen i USA har stor betydelse, då den påverkar hela den globala marknaden.
• EU-parlamentet arbetar just nu på ett lagförslag kring obligatorisk certifiering för europeiska företag som importerar konfliktmineraler. Läs mer här.