IT-snubbar i alla branscher: Bredden och kommuniceren eder!

På måndag 12/11 har jag den stora äran att sitta i en panel när Unionen delar ut sitt årliga jämställdhetspris, Guldnappen, till den mest föräldravänliga arbetsplatsen. Priset har i år breddats till att även inkludera Guldstegen, för jämn könsfördelning bland chefer, och Guldpengen, för jämställda löner.

Med de utmaningar IT-branschen har med könsfördelningen är det vänligt av Unionen att inte diskvalificera mig från start. Eller så är det just därför jag bjudits in.

De som ojar sig över bristen på kvinnor inom IT ska dock vara fullt medveten om att bolagen i branschen är mycket medvetna om detta och att väldigt mycket faktiskt görs för att åtgärda det. Förutom de insatser som görs bolagsvis så finns ett antal övergripande initiativ som på olika sätt jobbar med att bredda rekryteringsunderlag till branschen, med fokus på kvinnor. På IT&Telekomföretagen har vi sedan drygt tio år bedrivit mentor- och ledarskapsprogrammet Womentor, där ca 25 bolag årligen matchar juniora kvinnliga chefer med mentorer och samtidigt gör ett åtagande att främja jämställdheten generellt i bolagen. Andra insatser med liknande ambition är Women in Tech, Tjejer kodar och Pink programming.

Breddar vi perspektivet till att locka kvinnor till teknikyrken generellt, och till ungdomar generellt (både killar och tjejer) kan listan göras lång: Pepp, Womengineer, Introduce a Girl to Engineering day, Tekniksprånget, Hello World!, Kodcentrum, We can make IT och Coder Dojo, för att nämna några. Samt återigen: Många bolag har egna initiativ.

Insatser av detta slag har pågått i årtionden, och även om värdefulla kvinnliga talanger fångats upp på detta vis så har inte helheten på ett fundamentalt vis ändrats. En tydlig indikator som smärtsamt påminner om detta är söktrycket på IT-utbildningar i högskolan. Här har bilden varit i princip densamma år efter år: De mer system- och användarnära utbildningarna (systemvetenskap, medieteknik, människa-dator-interaktion) har 20-30 % andel sökande tjejer, medan de mer tekniknära (IT-/datateknik) har drygt 10 %. Juristprogrammet på Stockholms universitet har tre gånger fler förstahandssökande kvinnor än de ca 30 data/IT-ingenjörsutbildningarna i hela landet tillsammans.

Oavsett hur jämställt IT-bolagen jobbar så går det inte att få till stånd någon verklig förändring om inte kvantiteterna av kvinnor som söker sig till IT-utbildningarna ändras.

Om nu något både nytt och klokt ska sägas i denna fråga, och som jag kommer att ta upp på Unionen på måndag, är det följande:

1. IT-bransch och IT-yrken måste över huvud taget in på den mentala kartan.

I de flesta fall handlar inte kvinnors bristande intresse för IT som yrkesval om något uttalat motstånd, utan att man helt enkelt inte föreställer sig att det kan vara aktuellt för en. Ungefär som att vara starkt idrottsintresserad och få frågan om varför man inte ägnar sig åt cricket eller lacrosse. Vad jag vet finns inget starkt motstånd mot dessa sporter, utan de handlar om att de inte ens övervägs som alternativ (”Vad är lacrosse?”).

När jag talar med studie- och yrkesvägledare om alla de möjligheter till spännande, utvecklande och både människo- och samhällsinriktade yrken som öppnar sig med en IT-utbildning i bagaget brukar jag jämföra med just juristutbildningen. Alla ”vet” ju att de som läst en juristutbildning sitter i en källare med likasinnade och lusläser lagtexter resten av livet. Eller? Knappast. De flesta tjejer som söker sig till juristprogrammen har nog en föreställning om att det finns en bredd av yrken ägna sig åt efteråt: Sitta i ting, jobba som brottsmålsadvokat, bolagssjurist etc., plus att man även kan bli något helt annat: statstjänsteman, politiker etc. Men när det gäller IT-utbildningar? Jo, då klibbar den där bilden av att man (och just ”man”) sitter och kodar i en källare resten av livet. IT-Yrken som projektledare, UX-designer, verksamhetsutvecklare och IT-arkitekt är som regel fullständigt okända.

2. Jobba hårdare med att få bort ”negative ambient belonging”

IT-bolag som gör PR för sig själva brukar framhålla ungefär det som jag säger till SYV:arna, om hur spännande och utvecklande yrkena är. Ändå så flockas inte kvinnorna till IT-utbildningarna. Skon klämmer någonstans, och en ledtråd kan finnas i det fenomen som Robin Hauser Reynolds, kvinnan bakom dokumentärfilmen Code: Debugging the gender gap, identifierat: ”Negative ambient belonging”. Vad det anspelar på är att det finns något outtalat, men ändå väldigt tydligt i miljön som avskräcker kvinnor som inte från början är teknikintressade. Tyvärr gäller detta i ännu högre grad IT-utbildningarna – som ändå måste gås igenom för att komma till branschen – än IT-bolagen som sådana: Utbildningslokalerna andas datorer, datatekniska termer och män, män, män, både studenter och lärare, som, hur vänliga de än är, alla utstrålar en specifik tech-kultur. Inte att förvånas att ”icke-techiga” kvinnor inte känner att de hör hemma.

3. Träffa dem ni vill påverka

Det jag tjatar om för de medlemsföretag i IT&Telekomföretagen jag har kontakt med är att de måste träffa ungdomarna så dessa får se och känna allt det spännande bolagen gör (och då helst ha gjort en grundlig check dessförinnan att de inte omedvetet bidrar till ”negative ambient belonging”). Det är ett svårt dilemma att bolagen, som just på grund av bristen på både kvinnor och kompetens generellt är hårt belastade, också måste avsätta tid för att träffa ungdomar. Man kommer inte ifrån det dock. Man behöver inte göra egna projekt, utan man kan haka på de många initiativ som redan finns, det är bara att klicka på några av länkarna ovan. Ni måste synas på riktigt!